Rubriks Kub

.

Rubriks Kub

.

Historier om historien #1

Innan TVns intåg i hemmen var det tämligen svårt att bli känd. För att folk skulle känna igen en i den grå folkmassan var man tvungen att sticka ut, man var tvungen att ha något speciellt som man gjorde till sin grej. Detta var särskilt viktigt för politiska ledare. När de ställde sig i talarstolen eller när deras budskap skulle propageras var det såklart oerhörtviktigt att folk förstod att de va deras egna lilla diktator som gormade, och inte bara en helt alldaglig uppmärksamhetshora, som stod och gapade.

För att snabbt bli igenkänd gällde det alltså att man hade ett karaktäristiskt ansikte eller egen grej. Lenin jobbade med sitt kala huvud, spetsiga haka  och sin nästan aggressivt eleganta kombination av skägg och mustasch, Churchill fick visa V-tecknet överallt för att folk skulle fatta att han inte bara var en tjock liten farbror och Mussolini fick bli diktator just för att han han hade en..

Att fokusera rätt..

Det kan inte vara lätt att vara Spin doctor i Vatikanen när världens tidningar porträtterar katolicismen såhär:

Så vad säger då Påven när hela världen väntar på ett uttalande – Jo såhär:

Skämt som måste ha dragits förr #1

På 50-talet:

- Vad tycker du om brittisk rock n’ roll?

- Jag tycker inte om deras Steele.

OBS! Förkunskaper som krävs

Grimmt övertydlig

Idag kom jag att tänka på mästerkatten i stövlar. Varför benäms han så? Mästerkatten i stövlarna? Fanns det verkligen
så många mästerkatter att folk började undra vilken av alla mästerkatter som det handlade om
- Jaså han i stövlarna, men SÄG det då!

Vad är föresten en mästerkatt? Och framförallt varför ville kattskrället så fruktansvärt gärna ha ett par knähöga stövlar? Hade han Buttericks horkatter som mental modell för sin utstyrsel?  Hör berättelser om bondkatter med skofetisher verkligen hemma i barnsagor?

Tack men nej tack! säger jag till Bröderna Grimm.

Valår..

Barnsliga metoder #2

Barn älskar roliga historier! Det finns inget som barn gillar så mycket som när Bellman fiser i en svinstia eller när en norrman letar efter lågpriser på golvet. Barn älskar också att få skratt, att få andra att skratta. Ingen social situation är för prekär för att hindra ett barn från att spexa, skoja, larva sig,  allt för att locka till skratt. Barn är som Måns Möller! Lyckas dom dessutom någon gång få ett skratt, kan dom upprepa samma spex i timmar framöver. Barn är som Peter Walbeck (om man byter ut timmar mot år).

Det allra värsta med barn är att dom stjäl skämt helt ohämmat som dom inte ens förstår själva. Dom återberättar historier som på vägen förlorar såväl kontext som punchline. På ett släktkalas för inte länge sedan fick jag höra följande från ett (mycket litet) barn:

- Vad blir 3+3?

- 6

- Tack! Nu vet jag vad du jobbar med!

Ett horskämt! Från ett barn! Jag kan tillägga att det är ett mycket märkligt horskämt! Jag förstår det inte riktigt ännu! Jag betvivlar att barnet förstod det! Jag försökte fråga vad flickebarnet menade – men till svar fick jag bara att Jag gick på det. Hon har rätt. Jag gick rakt in i den fällan!

Lustifikationer på stand-up!

Jag är nyligen hemkommen från en kväll med stand up. Stället hette Café Hängmattan, klubben hette Gött i mössan och Temat för kvällen var improvisations-stand-up! Ingen av komikerna hade något förskrivet material, men utsattes för diverse övningar som krävde snabbtänkthet och komisk talang. Improvisationsteater är i vanliga fall något som är ganska långt ifrån Stand-up, men jag tycker att det är extra roligt att man experimenterar och utvecklar formatet. I Malmö hade de härom dagen, på klubb Oslipat,  en experimentkväll på temat ”Oren stand up”. Där man fick frångå de klassiska förutsättningarna för stand up (en ensam komiker på scen, endast utrustad med en mikrofon). Att tänka utanför ramarna och låta både publiken och komikerna testa sina gränser är ett utmärkt sätt att utveckla genren.

För att detta inte ska bli ett helt humorlöst inlägg bjuder jag på ett replikskifte från ikväll.

[Konferencier]: Avsluta meningen: ”Man vet att man är tankspridd när…
[Komiker]: Man tankar sin partner och kissar i bensintanken.

*Två sekunders total tystnad tills innebörden gått in – sen bröt såväl komiker som publiken ihop*

Barnsliga metoder

Barn har ett märkligt sätt att argumentera. Utan ett källkritiskt sinne eller möjlighet att bedöma sanningshalten i ett påstående blir ett faktum som att Luften är fri fullkomligt obestridligt! Man blir maktlös kring omvärldens natur, och inlindad och fängslad i ett dagisbarns märkliga logik. Man accepterar blint att det är tillåtet att, med smutsiga barnfingrar, vifta  endast centimeter ifrån ögonen på någon annan. Skulle man trotsa argumentet och göra sig fri från våndan, genom handgemäng eller annan fysisk beröring, fick man räkna med bestraffning för brott mot de obestridliga reglerna. Att gärningsmannen fick agera både domare och bödel var ingenting man kunde ha några invändningar mot. Man följde endast praxis, så som det traditionellt nedärvts i generationer. Straffskalan var flytande och kunde gå från lamis till tusen nålar. Dagisets diktatur var hårt och orättvist, men jag kan ofta sakna enkelheten i att snabbt utagera en överträdelse med dubbelfattning kring underarmen.

We shall overcome!

Varför får man inte jämföra Äpplen och Päron? De har ju betydligt mer gemensamt än vad som skiljer dem åt! Är det inte hög tid att vi ser förbi de små detaljer som vi fäster vid jaget och lyfter blicken en nivå till en utomståendes perspektiv – för att kunna överblicka situationen i en annan kontext. Med andra ord: Jag skiter väl i vilket så länge jag får en fruktstund!