Historier om historien #1

Innan TVns intåg i hemmen var det tämligen svårt att bli känd. För att folk skulle känna igen en i den grå folkmassan var man tvungen att sticka ut, man var tvungen att ha något speciellt som man gjorde till sin grej. Detta var särskilt viktigt för politiska ledare. När de ställde sig i talarstolen eller när deras budskap skulle propageras var det såklart oerhörtviktigt att folk förstod att de va deras egna lilla diktator som gormade, och inte bara en helt alldaglig uppmärksamhetshora, som stod och gapade.

För att snabbt bli igenkänd gällde det alltså att man hade ett karaktäristiskt ansikte eller egen grej. Lenin jobbade med sitt kala huvud, spetsiga haka  och sin nästan aggressivt eleganta kombination av skägg och mustasch, Churchill fick visa V-tecknet överallt för att folk skulle fatta att han inte bara var en tjock liten farbror och Mussolini fick bli diktator just för att han han hade en..

redan från början, speciell huvudform som var helt platt och fyrkantig  nertill och komplett  avrundad uppetill. Kvar och bortglömd stod Hitler. Han var en  gapig liten herre, men  sådana fanns det gott om i Tyskland. Hitler fick göra något markant för att bli  ihågkommen! Han fick skaffa mustasch! Han experimenterade med en halv  mustasch, en björnfitta, en  tangorabatt, en moppemusche och slutligen en Groucho-  mustasch innan  han slutligen  kom att tänka på den där lustige brittiske komikern  som spexade och  som de hade  så skoj åt på kino. Charlie Chaplin fick bli föredöme för  Adolfs  ansiktsbehåring.

Säga vad man vill om Hitler – men han hade en imponerande hårväxt för att över  huvud taget klara av att odla en mustasch som ser ut som en gott-och-blandat-lakrits!  Skulle jag försöka mig på samma bedrift skulle jag få två tofsar på överläppen och en  kal fläck i snorrännan. Det absolut lustigaste med Hitlers musche är att det såväl före som efter var en Crazymustasch som möjligvis kunde passa världens främsta stumfilmskomiker som med alla möjliga attribut och miner försökte skapa komik och humor – men den passade inte för en Världspolitiker (dessutom en väldigt ond sådan)! Det skulle vara som om Barack Obama skulle skaffa Mr T’s frisyr för att slippa visa leg . Men precis så viktigt var det för Hitler att bli känd, att han brydde sig inte om att han såg ut som en idiot undertiden, eller att folk härmade Chaplins gångstil när dom gick bakom Adolf. Inget av detta hade någon betydelse jämfört med lyckan att vara känd. Kort sagt: Hitler var dåtidens Dating in the dark deltagare.