.

Rubriks Kub

.

Innan TVns intåg i hemmen var det tämligen svårt att bli känd. För att folk skulle känna igen en i den grå folkmassan var man tvungen att sticka ut, man var tvungen att ha något speciellt som man gjorde till sin grej. Detta var särskilt viktigt för politiska ledare. När de ställde sig i talarstolen eller när deras budskap skulle propageras var det såklart oerhörtviktigt att folk förstod att de va deras egna lilla diktator som gormade, och inte bara en helt alldaglig uppmärksamhetshora, som stod och gapade.

För att snabbt bli igenkänd gällde det alltså att man hade ett karaktäristiskt ansikte eller egen grej. Lenin jobbade med sitt kala huvud, spetsiga haka  och sin nästan aggressivt eleganta kombination av skägg och mustasch, Churchill fick visa V-tecknet överallt för att folk skulle fatta att han inte bara var en tjock liten farbror och Mussolini fick bli diktator just för att han han hade en..

redan från början, speciell huvudform som var helt platt och fyrkantig  nertill och komplett  avrundad uppetill. Kvar och bortglömd stod Hitler. Han var en  gapig liten herre, men  sådana fanns det gott om i Tyskland. Hitler fick göra något markant för att bli  ihågkommen! Han fick skaffa mustasch! Han experimenterade med en halv  mustasch, en björnfitta, en  tangorabatt, en moppemusche och slutligen en Groucho-  mustasch innan  han slutligen  kom att tänka på den där lustige brittiske komikern  som spexade och  som de hade  så skoj åt på kino. Charlie Chaplin fick bli föredöme för  Adolfs  ansiktsbehåring.

Säga vad man vill om Hitler – men han hade en imponerande hårväxt för att över  huvud taget klara av att odla en mustasch som ser ut som en gott-och-blandat-lakrits!  Skulle jag försöka mig på samma bedrift skulle jag få två tofsar på överläppen och en  kal fläck i snorrännan. Det absolut lustigaste med Hitlers musche är att det såväl före som efter var en Crazymustasch som möjligvis kunde passa världens främsta stumfilmskomiker som med alla möjliga attribut och miner försökte skapa komik och humor – men den passade inte för en Världspolitiker (dessutom en väldigt ond sådan)! Det skulle vara som om Barack Obama skulle skaffa Mr T’s frisyr för att slippa visa leg . Men precis så viktigt var det för Hitler att bli känd, att han brydde sig inte om att han såg ut som en idiot undertiden, eller att folk härmade Chaplins gångstil när dom gick bakom Adolf. Inget av detta hade någon betydelse jämfört med lyckan att vara känd. Kort sagt: Hitler var dåtidens Dating in the dark deltagare.

Så vad säger då Påven när hela världen väntar på ett uttalande – Jo såhär:

Påven säger:

- Jaja, detta kanske inte var så lyckat. Men om vi säger såhär: Vi förlåter Beatles för att de, på 60talet, jämförde sin popularitet med vår Messias, så förlåter ni oss för våra -ehm- klavertramp. Så stryker vi ett sträck över detta! Vad säger ni, det är väl en ganska fair deal?!

Världen säger:

- Menar du allvar? Hur kan du jämföra..

- Det är aldrig ens fel att två träter! Vi måste alla ge och ta!

- Ge och ta?

- Ja! Ge förlåtelse och ta…. korgossari’altargången’

- och ta? Va sa du på slutet där?

- Va?

- Det lät som att du sa..

- Sluta tjaffsa om det där nu – ta en oblat istället.

- Vad tycker du om brittisk rock n’ roll?

- Jag tycker inte om deras Steele.

OBS! Förkunskaper som krävs

i stövlarna? Fanns det verkligen
så många mästerkatter att folk började undra vilken

Vad är föresten en mästerkatt? Och framförallt varför ville kattskrället så fruktansvärt gärna ha ett par knähöga stövlar? Hade han Buttericks horkatter som mental modell för sin utstyrsel?  Hör berättelser om bondkatter med skofetisher verkligen hemma i barnsagor?

Tack men nej tack! säger jag till Bröderna Grimm.

Det allra värsta med barn är att dom stjäl skämt helt ohämmat som dom inte ens förstår själva. Dom återberättar historier som på vägen förlorar såväl kontext som punchline. På ett släktkalas för inte länge sedan fick jag höra följande från ett (mycket litet) barn:

- Vad blir 3+3?

- 6

- Tack! Nu vet jag vad du jobbar med!

Ett horskämt! Från ett barn! Jag kan tillägga att det är ett mycket märkligt horskämt! Jag förstår det inte riktigt ännu! Jag betvivlar att barnet förstod det! Jag försökte fråga vad flickebarnet menade – men till svar fick jag bara att Jag gick på det. Hon har rätt. Jag gick rakt in i den fällan!

Barn älskar att luras! Att visa sin överlägsenhet genom att förlöjliga någon annan. Ovan nämnda barn något äldre syster utmanade mig att se vem av oss som snabbast kunde räkna till 10 000. Jag menade att det lät som en tidskrävande övning, och jag tvivlade på att hon skulle klara en sådan uppgift. Jag gick på det igen! På given signal utropade hon ”Katten, musen – tio tusen!!” Jag försökte protestera att det snarare var att likna vid ett rim än en numerisk uppradning, men mina protester negligerades med en retsam visa där hon proklamerade sig vara bäst, medan jag var det motsatta.

Ettning, tvåning, trening, fyrning, femning, sexning, sjuning, åttning, nining, tin(d)ing

Det var en skamsen väg hem den kvällen. Lurad och förnedrad, skrattad åt och förlöjligad.

Barn tar till alla möjliga metoder för att få uppmärksamhet och skratt. Billiga skratt! Skratt på andras bekostnad! Alla sorters skratt! Barn är Skratthoror! Barn är som Thomas Järvheden. Barn är precis som alla vi andra.

För att detta inte ska bli ett helt humorlöst inlägg bjuder jag på ett replikskifte från ikväll.

[Konferencier]: Avsluta meningen: ”Man vet att man är tankspridd när…
[Komiker]: Man tankar sin partner och kissar i bensintanken.

*Två sekunders total tystnad tills innebörden gått in – sen bröt såväl komiker som publiken ihop*